Hej…

Helenès dotter som skriver. Har den senaste timmen skrivit ett långt inlägg om mamma, och vips så hängde sig datorn. Tack.

Jag skriver kortfattat nu och längre senare.

Tack för alla fina kommentarer och inlägg. Jag vet att mamma tyckte om er allihop, vissa mer och vissa mindre. Men ni var hennes liv. För sån var hon , lille mamma. Kaffe med mjölk och två sukketter, cigarett, cremèfärgad morgonrock, och datorn. Styrde hon inte med myndigheter eller familjen, så satt hon vid datorn. Det var hennes liv och det älskade hon.

Jag förstår mig inte på hennes blogg så bra eftersom jag själv bloggar på blogg.se , men ska såsmåningom, med hjälp från Tonårsmorsa, klura ut det och finna ett sätt att hålla bloggen levande. Under tiden så är ni välkomna att följa mammas bortgång på min blogg, http://www.drakunge.blogg.se

Det går även bra att maila mig på almgrenc@gmail.com om det finns frågor (som jag gärna svarar på och sammanställer i bloggen) och även om det finns ett intresse för att medverka på hennes begravning. Hon kommer att ligga i minneslunden, mer än så vet vi inte än.

Imorgon ska vi till Fonus. Det blir tungt. Allt är tungt. Röja i lägenheten, sortera alla saker och papper, kontakta alla myndigheter. Soc lär bli glada iallafall, äntligen slipper dom tjatkärringen som inte varit annnat än problem för dom de senaste tio åren, eller mer. Vi är inte glada. Vi gråter över att det gick så fort, att vi inte fick mer tid med våran mamma. Att hon inte fick uppleva sin femtioårsdag. Men hon har det bra nu …nu får hon vila och aldrig mer kommer hon att ha ont. Hon såg så fridfull ut när vi hälsade på efter hennes död. Precis som att hon sov. Precis.

Återigen tack för allt stöd, det värmer att veta att hon var en uppskattad kvinna, mamma, och vän.

Kram sålänge. Cissi

Liknande inlägg:

  • Inget passade riktigt in

En olycka kommer sällan ensam brukar man säga och för mig stämmer det då precis in. Det behöver inte vara olycka i fysisk bemärkelse utan gäller nog i högsta grad allt jag företar mig. Saker jag köper, är trasiga eller går ganska omgående sönder. Hamnar alltid i den kö som får ett stopp. Bussen passerade just eller blev försenad. Ja så kan jag hålla på att räkna upp olika händelser som för jämnan för med sig något negativt. De människor som känner mig skrattar oftast, jaha, så var det dags igen, så himla märkligt.

I föregående inlägg berättade jag om CVKn som fick bytas ut, naturligtvis fungerade det inte på mig som det gör hos alla andra. När även den andre började strejka så kom man på att jag istället skulle få en port a cart. Dels eftersom jag skulle bli utskriven och sedan för att det behövdes till mina cellgiftsbehandlingar.

Som jag också förklarat så är det lite si och så med effektiviteten på sjukhuset, för mig personligen har det mer varit en förvaringsplats eftersom man inget utreder eller bryr sig, oavsett vilka symtomer och märkligheter som hela tiden dykt upp, när jag legat inne. Någon PAL (patientansvarig läkare) har jag nog inte, det är åtskilliga som tycker till eller rättare sagt ständigt sagt, vi avvaktar eller så byter man bara medicinsorter. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra att de inte är specialister på cancer på denna avdelning, det låter i det närmsta som de ingenting alls vet om cancer och det blir ju inte jag muntrare av eftersom jag inte kan diskutera kring mina smärtor och symtomer. Oavsett sjukdom så vill man väl helt naturligt har så mycket information som möjligt. Men jag har mer känslan av att cancer diskuterar man inte. Biverkningar av mediciner eller typiska åkommor pga av cancersvulster, vad är vad? Varför har jag mer eller mindre dagligen ganska hög feber, varför blir jag inte av med magkramper och dessa tärande diarréer som jag inte har någon kontroll över. För mig är det ju livsviktigt att må så bra som möjligt för att klara av cellgiftsbehandlingarna och tiden däremellan.

Men äntligen hade jag fått en tid för första cellgiftsbehandlingen, 10 november var det dags

Blodvärdet hade naturligtvis sjunkit liksom att många andra värden blivit sämre, men det verkade mest vara till besvär att beställa blod åt mig, trots att jag haft bloddiarréer i flera veckor. Likadant denna port a cart. Här hade jag legat inne i flera veckor utan att de kunde ha beställt den operationen. Samma dag som jag skulle bli utskriven ville Linköping att jag skulle få blod då värdet var nere på 104, men se avdelningen tyckte att det kunde jag lika gärna få där.

blåmärken efter inopererad port a cartDet kändes en aning bakvänt att bli utskriven en torsdag bara för att återinfinna sig halv åtta morgonen efter, sterilduschad för att rullas in på operationen. Jag vet inte vad jag hade föreställt mig när de sa att de skulle operera in en liten platta i bröstet. Det är en stor knöl som mest är i vägen. Hela helgen hade jag en gräslig värk i operationsområdet, så mina första dagar i ‘frihet’ var inte speciellt njutningsbara.  Med tanke på hur blåmärket såg ut efter ett par dagar så förstår jag att det gjorde ont.

Det är en hel djungel med värden hit och dit som skall vara acceptabla för att man ens skall få cellgifter. Blodvärdet hör tydligen till en av de viktiga faktorerna. Så när jag väl kom till onkologen på måndagen, så bestämdes det att jag skulle få åtminstone en påse blod. För första gången skulle också den nysatta port a carten användas.

Med till behandlingen följde dotter och barnbarn. cissi läser på om cancer Cissi passade på att läsa en informativ bok om att leva med cancer.

Medan lilla Bella nio månader, mest klättrade och kröp runt på upptäcksfärd. barnbarn på upptäcksfärd

Nu är det som sagt mig det gäller och då kan allting hända, därför blev jag inte ett dugg förvånad över att port a carten började strula. Efter första påsen med cellgift, så kändes det konstigt så det skulle spolas. Sedär, tvärstopp, inget backflöde med blod i retur. Precis som de två föregående CVKarna, så ville inte heller denna fungera. Personalen tyckte det var märkligt för det var inget de varit med om förut. Medan jag själv sa, att jag skulle nog blivit mer förvånad om det hade fungerat. Nåväl, det gick ju iallafall att få in vätska, så behandlingen fortsatte och skulle sedan avslutas med en påse blod.
Det kunde ha slutat med typ scenen där Emil i Lönneberga fick grisblod över sig, för precis där lilla Bella dyra droppar till spillonyligen klättrat så hände nästa märklighet. Ventilen till blodpåsen lossnade helt plötsligt och det tog ett par sekunder av totalt kaos innan vi begrep var blodet sprutade ifrån.  Jag, sängen och golvet var totalt nedblodat, att så pass lite kan göra så mycket skada för det såg ut som ett blodbad, fast det säkert bara var någon deciliter.

Nu fick jag inte ens i mig den mängd blod jag skulle ha, men det var ändå tillräckligt för att jag ganska omgående skulle känna mig som en ny människa. Den eftermiddagen kunde jag gå på stan och njuta av en promenad. Jag orkade vara uppe ända till det var dags att lägga sig, så plötsligt kände jag en glädje för första gången på länge.

Blod är livsviktigt, så jag uppmanar dig att bli blodgivare. Ge blod nu!. i Stockholm kommer det att vara en manifestation 3 december, då Globen skall lysa röd för blodet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Liknande inlägg:

  • Inget passade riktigt in

Nu har jag under två månaders tid, på ett påtagligt sätt fått känna på att aldrig veta vad nästa dag har med sig, för här svänger det snabbt även på timmar. Det är en otäck känsla att totalt ha tappat kontrollen över livet, helst när man är van att stenkoll på det mesta. Nog har jag mått allt annat än bra detta år, mitt utseende har förändrats med rasande fart nedåt. jag 20 sep Fotot är taget tre dagar innan jag åkte in, så jag mådde redan dåligt, men såhär två månader senare ser man ändå mer hur tärd och glåmig jag ser ut, vilket i sig gör att man känner att tiden rinner ifrån en.

Tid är något som numera blivit en lyxvara för mig, jag kan inte stoppa den hur mycket jag än vill, jag kan inte ens prioritera som jag skulle vilja. Med ens så inser jag hur nonchalant jag faktiskt sett på livet, tagit för givit att man ska leva åtminstone ett långt liv, om än inte helt friskt.
I morgon är det två månader sedan jag blev inlagd på sjukhuset, känns snopet för den tiden har gått alldeles för fort . Av dessa två månader har jag inte varit hemma speciellt mycket. Med en titt i backspegeln så har jag inte blivit friskare av att vara på sjukhuset heller, inga speciella behandlingar utan snarare så har bara dagarna gått till ingen nytta. Däremot så anser jag att jag under denna tid fått en inblick i sjukvården bakom kulisserna, hur den verkligen inte fungerar. Jag är en bricka i spelet och det är jäkligt frustrerande att inte ha någon att skälla ut för den ineffektivitet man så tydligt märker av. Hur personalen går på knäna av överbeläggningar osv.

eget rum på kirurgen

en plats i korridoren

Jag har också fått förmånen att ligga på två olika avdelningar, först på kirurgen, där de omgående gjorde omplaceringar så jag fick ett enkelrum när jag fick cancerdiagnosen. Efter drygt en vecka blev jag förflyttad till medicin, eftersom det var den enheten jag skulle tillhöra. Något enkelrum kunde de inte erbjuda mig, däremot en plats i korridoren. Men efter en helgpermission så öppnade de upp ett rum i den stängda avdelningen så jag fick ett eget rum. Det hade visserligen sitt pris, eftersom jag oftast glömdes bort, såväl när det gällde mediciner som mat. Korridorplatsen, däremot är däremot en permanent lösning på avdelningen, det är inte många dagar jag sett att det inte har legat en patient där.

Första veckorna eller ska man säga dryga månaden, hände inte så mycket, ett evigt väntande, men på vadå?

Mediciner och mer mediciner mer mediciner än matproppar de i mig. Med tanke på hur mycket sämre jag blivit fysiskt så plötsligt, så är då jag av uppfattningen att jag blir sjukare av alla mediciner, för det ska ju tas mediciner för biverkningar mot andra mediciner och så fortsätter det.  Jag har tappat räkningen över hur många mediciner jag har per dag nu, men klart är att jag kan äta mig mätta på dem.

Det här med sjukhusmat är ett kapitel för sig själv. Stackars människor som ständigt tvingas leva på denna mat. Visserligen är inte allt katastrof, men hur aptitligt är det att få en soppa som är allt annat än hemgjort soppa fylld av potatismjöl Tyvärr talar inte bilden om riktigt hur illa det är, men man kan klart skönja att den inte är redd ordentligt och potatismjölsknölarna växte i munnen och gjorde att det blev oätligt, oavsett soppa.

insatt cvkVeckorna har gått, eftersom jag relativt snart var totalt sönderstucken i venerna och de klarade ingenting så satte man in en sk. CVK på mig. Jag som avskyr allt som kommer i kontakt med halsen, där har jag verkligen en fobi när det gäller halsregionen.nytt försök med cvk

CVKn är till för att underlätta såväl dropp som provtagning, men med min vanliga otur så ville den inte heller fungera så efter två veckor fick man operera in en ny.

Allt väntande går en på nerverna, jag lever nog fortfarande i någon form av chock/förnekelestadie och vill inte begripa att detta har hänt mig. Kanske har det också att göra med att jag är så van att ha ont både här och där mest varje dag så det har blivit ett slags normaliseringstillstånd för mig. Jag är naturligtvis jäkligt besviken på min distriktsläkare som faktiskt inte brytt sig om när jag påtalat att jag blivit sämre och sämre detta år. Naturligtvis undrar jag också om det skulle ha gjort någon skillnad om hon hade följt upp med ultraljud, den inflammation jag hade i ett sår på magen förra november, då jouren tyckte att det skulle göras ett ultraljud innan eventuell behandling sattes in. Hade man kunnat upptäcka cancern redan då om detta gjorts?

Det tog ett par veckor, av ingenting egentligen, sedan fick jag beskedet att onkologen i Linköping inte hadejournaler i kartonger ? tid att ta ett emot mig för de liksom Norrköping höll på att datorisera journalerna. Det var inte för inte, man undrade om alla hundratals kartonger som stod i korridorerna innehöll människors journaler. Ja egentligen är jag inte förvånad över någonting hur det slarvas för min egen journal bifogad från kirurgen hittade jag under min kudde efter en helgpermission. Mycket möjligt att min säng stått i korridoren hela helgen och vem som helst hade kunnat ta journalen. Än idag har de varken saknat den eller ens frågat efter den. Så när jag blev utskriven 6 november tog jag med mig den hem. Den tycks vara säkrare i min tillvaro.

Dagar har passerat i veckor, sedan kom den dagen när man äntligen skulle göra någonting. Nu skulle det tas prover från binjurar och lungorna. Det börjades med binjurarna, någon bedövning var inte lönt tyckte man eftersom den ändå inte skulle ta på själva binjurarna. Genom ultraljud såg, vad jag förmodar var en läkare, var metastaserna satt för att ta prover. Första långa nålen – Aj, sedan eftervärk. Den går snart över sa han. Nästa nål, Aj, Aj – det gjorde ändå mer ont och det började krampa, samtidigt som det var av största vikt att jag låg blixtstilla. Han försökte nog med ett par nålar till, sedan var det stört omöjligt för mig att ligga still längre. Det var något som inte stämde, så proverna fick avbrytas och istället fick man skjutsa mig till avdelningen och ge mig smärtstillande sprutor.
Det visade sig att han punkterat lever och njurar eller vad det var så det hade nog uppstått blödningar som skapade smärtorna.
Därefter blev jag bara sämre och sämre och ett par veckor följde av blodig diarréer. Något som man inte heller gjorde något åt. Sedan dess har jag haft diarréer i olika former. Så magen, feber och vad jag förmodar är några infektioner, är det återkommande som gör att min hälsa varierar stort, dag från dag.
Efter ytterligare tjat fick jag så småningom komma till Linköping där de gjorde punktionen på lungan, som sedan skulle ligga som svar på vilken cystostatikabehandling jag sedan skulle få.

hemma bästNu var jag i sjukvårdens händer från 23 september till 6 november. Av framgår att jag hade haft 12 dagar permission. Så även om det är en sorts trygghet att vara på sjukhuset fast ingenting händer, så  kändes det skönt att få komma hem till sin egen säng och mysa med en tebricka, även fast jag haft såväl egen tv, som täcke, kudde och dator på rummet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Liknande inlägg:

  • Inget passade riktigt in

Jag känner mig kränkt och ledsen samtidigt som jag känner en stor frustration av avundsjuka för att inte mitt liv ingår i rosabandskampanjen. Idag en månad efter beskedet så känns det som jag gladeligen skulle ha tagit emot ett besked om bröstcancer istället för ett besked om en knytnävsstor tumör i lungan och ungefär lika stora tumörjävlar på binjurarna. För mig finns ingen chans till räddning och inget hopp, det enda hopp jag har är att snarast få komma till onkologen och få ett besked om att det åtminstone går att ge mig cellgifter för att stoppa upp förloppet.

I Aftonbladet kan man läsa, tack vare forskningen är prognosen god. Marie är en Aftonbladetbloggare som haft bröstcancer och nu drabbats av ett spritt återfall. Så var det också för min mamma som i januari, dog för 20 år sedan, nästan 52 år gammal. Så just bröstcancer är ju det jag varit mest rädd för och kontrollerat, helst när man närmar sig hennes ålder.

Jag kan förstå när folk som Sakine eller Merit, känner att Rosabandet kampanjen står dem upp i halsen. Jag kan känna lite på samma sätt att det blir för mycket jippo gentemot de pengar som den summa som går till forskning. Samtidigt som jag mer än gärna skulle vilja ha miljontals kronor skänkta så att lungcancerforskningen snabbt kunde få bättre prognoser till de drabbade.

Mitt liv är allt annat än rosa, så jag är ändå tacksam för alla de som stödjer bröstcancerforskningen denna månad, för det ger några kvinnor hopp om ett fortsatt liv.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Liknande inlägg:

  • Inget passade riktigt in

I början av oktober blev jag kontaktad av en DN reporter, med anledning av att hon skulle skriva en artikel om mobiloperatörernas ‘Fritt Familj’.  Eftersom jag låg på sjukhuset så blev det ingen intervju med mig. Men jag ser att hon skrivit två artiklar i ämnet nämligen Teletjänst kan stärka familjebanden och De ringer gratis inom familjen.

I april så skrev jag inlägget Grat(t)is du blir blåst, min åsikt är densamma idag. Man ringer varken gratis eller stärker familjebanden. Tvärt om så tjänar mobiloperatörerna pengar på att vi är lättlurade.

Nu kan jag bara yttra mig om Telenor eftersom de är min operatör, men jag tvivlar på att andra operatörer har bättre eller schysstare villkor.

Håll dig till kontaktkort så blir du minst blåst, även om det är svårt att kontrollera vad de egentligen debiterar.

Tele2/Comviq har i flera år kört med att man alltid ringer gratis till samma nät. Gratis ringer man naturligtvis inte eftersom det är en startavgift. Telenor har samma koncept med sitt Telenor Vänner. Nu håller jag mig till att granska Telenor, men någon annan kan väl göra jämförelsen med sin operatör.

Jag vet att jag blir blåst, eftersom jag inte nyttjar min mobil så mycket. Men jag har ändå valt att ha abonnemanget ‘Fast pris’ Jag betalar en fast summa på 599kr i månaden, då får jag ringa, sms:a och mms:a så mycket jag vill till mobila och fasta nätet i Sverige. Jag behöver inte tänka på hur mycket jag förbrukar och jag kan dessutom ringa upp de människor som ringer mig, så slipper de kostnaden. I gengäld för mig själv så har jag tagit bort den fasta telefonen och slipper således såväl fasta kostnader som samtalkostnader, som många gånger drog iväg för att barnen ringde just mobilsamtal.

Mina grabbar hade tidigare kontantkort, Telenor vänner, dvs de ringde gratis inom Telenors nät förutom startavgiften på 79 öre. Det måste ändå vara det billigaste alternativet, oavsett operatör, för då har man kontroll på summan de ringer för.

Vad är det då för fördel med Fritt Familj?
Ja, det är sannerligen en fråga jag skulle vilja ha besvarad!
För att ens kunna ha Telenor fritt familj ( om vi nu pratar familj som i mamma, pappa och barn ) så krävs minst ett vuxenabonnemang för 99 kr/mån. Själva fritt familj kostar därtill 149kr/mån och gäller för 3 personer för varje ytterligare tillkommer 50 kr/mån. ( Tydligen har de nu sänkt priset till 99kr/mån för 3 personer)

För att kunna skaffa ett Telenor barnabonnemang á 49 kr/mån + 250kr i anslutningsavgift så krävs ett familjeabonnemang. Detta barnabonnemang kan i själva verket bli väldigt dyrt, det upptäckte jag redan första månaden grabbarna hade det. De ringer nämligen inte lika ofta hem som till andra och då tickar såväl startavgift som minutpris på i väldig fart, då det går efter vanligt abonnemangspris.

Startavgift 0,79
Alla mobila nät samt fasta nätet inom Sverige 0,59
SMS 0,69

Helt plötsligt ser man en kostnadsbild växa fram!

Istället för att låta barnen ha ett kontantkort, vilket är gratis att beställa. Där de samtalar gratis till alla inom telenors nät + startavgift. Så blir det ändå billigare, åtminstone om man tankar på kortet var 30:e dag.

Inom Telenor 0*
Övriga nät samt fasta nätet 0,69*
Startavgift 0,79
SMS 0,79*

Ytterligare fallgrop för Telenor barn

Nu ingår Windows Live Messenger i Telenor Barn. Logga in på mobilen istället och chatta när du vill och där du själv vill. Du använder ditt vanliga konto till Windows Live Messenger (Nya MSN) och får automatiskt upp alla dina kontakter, precis som vid datorn.

Att surfa kostar ytterligare pengar, visserligen har de infört en maxtaxa på 19kr/dygn. Men ser du inte själv till att mobilen är inställd mot rätt server så kostar det betydligt mer.

En annan faktor jag också vill påpeka är att om man tecknar upp sig på tid, så skall man ha i beräkningen att om barnet under tiden fyller 18 år, så går det automatiskt över till vuxenabonnemang på minst 99kr/mån.

Läs intressanta bloggares åsikter om , , , , , ,

Liknande inlägg:

  • Inget passade riktigt in

Hur är du som person? Går du på nit efter nit eller lär du dig att bli mer försiktig av alla varningar, främst på nätet?

Mitt mest sökta och lästa inlägg är utan tvekan inlägget Så stoppar du msn viruset, som jag skrev augusti förra året. Sedan dess har jag haft nästa 8500 besökare på det inlägget, vilket jag tycker är mycket. Vissa dagar är det flera hundra som läser det. MSN virus,  virus msn, ligger också i topp av sökord tillsammans med telenor.
Jag är lika förvånad varje dag jag ser hur många som söker och läser om virus, för det bevisar att människor faktiskt inte bryr sig om att skydda sina datorer och dess innehåll. Själv litar jag knappt på något längre, så fort jag får en fil, ett mail eller något annat jag inte känner igen så försöker jag kolla ‘bakom kulisserna’ typ vart leder detta innan jag öppnar eller klickar. Av filnamn kan man få reda på mycket.

Likaså gäller förstås när någon ringer på telefon, oftast i försäljningssyfte eller i insamling för någon organisation. Tyvärr, de seriösa blir lidande eftersom jag drar alla efter en kam. Det jag vill engagera mig i eller ansluta mig till söker jag upp själv.

Jag kan gott påstå att allt bluffande av oseriösa aktörer har skadat och min tillit till människor är inte vad den varit. Helt spontant så gick därför hjärnan igång när jag fick ett FW mail med rubriken; Hjälp oss hjälpa andra

Hej !
Vi har startat en hemsida, www.hjalposshjalpaandra.se
Det är en hemsida som går ut på att tjäna pengar på att sälja reklamplatser för att sedan kunna skänka pengarna till olika hjälporganisationer som tex rädda barnen eller cancerfonden.
Vi undrar om du har lust att skriva ett inlägg i din blogg om sidan för att sprida informationen.
Det enda man behöver göra är alltså att besöka sidan.
Vi behöver all hjälp vi kan få att sprida budskapet, kanske kan det rädda någons liv!
Hoppas du vill hjälpa oss!
MVH
Emma Andersson
ps. tack för en bra blogg!

Ett mail som få de flesta att tänka, vilken bra idé, klart jag hjälper till. Det är bara det att min ’skadade’ tillförlit genast satte igång att reagera. Min första spontana tanke var reklamtrick för någon att dra igång en blogg att tjäna pengar på. Att jag kom på den tanken var dels för att mailet inte var personligt utan skickat som forward. Det var inte adresserat till min bloggmail, ändå tackar man för en bra blogg, vilken man uppenbart inte läst. Det sista jag reagerade på var att man hänvisade till: Det här skrev Koko Kintyre om oss i dag —>      En länk som ledde till en av bloggarna på 1000apor, vilket drivs av i mitt tycke pajasarna Schulman & co. Helt plötsligt så blev inget seriöst för mig. För det kan inte finnas något som dessa Schulmanspojkarna gör, som i mina ögon kan anses seriöst.

Jag gick iallafall in på denna websida hjälp oss hjälpa andra. Sorry Emma, men fortfarande är det inget på den websidan som jag kan finna seriöst. Tanken är god, men du har börjat i fel ände. Ingen info om dig eller vem du är, hur man kan nå dig eller ens kontrollera om du är seriös. vem som helst kan heta Emma Andersson.
Emma skriver ” När en websida på internet får många besökare blir den en attraktiv plats för företag att annonsera på”  Om det vore så enkelt, så skulle många med enkelhet få annonsörer. Det handlar också om vad man skriver och målgrupper. Det är fler aspekter än själva besöksstatistiken som spelar in. Dessutom får inte vem som helst samla in pengar till olika organisationer, de brukar vara noga med vilka de samarbetar med. Det andra du glömmer är att en annonsör också behöver antingen f-skattesedel eller ditt personnummer. Alltså blir du själv deklarationsskyldig för inkomsterna och det hela blir svårare att ‘ge bort’ pengar.

Websidan i sig säger inte mycket, ändå reagerar jag på infon. Bara för att man deklarerar en inkomst är det inte säkert att man får ett 90-konto. Vore det så enkelt så vore det inte seriöst.

SFI ställer bl.a. krav på de organisationer som ansöker om att bli godkända som innehavare av 90-konto:bildinfo
- Organisationen måste ha sitt säte i Sverige.
- Ändamålet med insamlingen måste vara så bestämt att det går att kontrollera.
- Insamlingarna ska ledas av lämpliga och i ekonomiska frågor
kunniga personer.

- Organisationen måste ha en auktoriserad eller godkänd revisor,
s.k. kontorevisor.

Tyvärr Emma, ska du lyckas med detta och om du är seriös, så bör du göra om och göra rätt från början. Jag tvivlar på att jag är den enda som har blivit ’skadad’ av allt bluffande på internet.

Läs även intressanta bloggares åsikter om , , , , ,

Liknande inlägg:

  • Inget passade riktigt in

Befinner mig i ett tillstånd av ingenmansland efter beskedet om den spridda cancern. Ett besked jag ännu inte tagit till mig för den känns så overkligt och orättvist. Jag hade nämligen alldeles nyligen bestämt mig för att stå ut ett tag till i det psykiska ‘traumatillstånd’ jag hamnat i. Ett tillstånd jag absolut inte kände mig bekväm i, för det återspeglade inte mig själv. När jag väl försökt att intala mig själv att försöka leva med och i den snårskog av byråkrati, icke fungerande socialtjänst, sjukvård och försäkringskassa, för att kanske om ett par år, få leva för mig själv i första hand, utan ansvar för barn och andra. Då slår cancerhelvetet ner som en bomb och formligen utplånar allt vad framtidstankar heter. Istället håller jag som bäst på att försöka ställa in mig på att leva här och nu i denna snårskog eftersom jag inte vet om jag lever imorgon.

I ett par veckors tid så har jag verkligen velat skriva och dela med mig vad som händer. Inte för att andra har något intresse av min person eller  hälsa utan snarare, ta er med på en resa vad som händer om man drabbas av, i detta fall obotlig cancer. En annan orsak är att jag efter så många år, fortfarande har kvar känslan av ‘vad hände’ egentligen. På den tiden fanns det mest bara sk. mailinglistor och man var med i otaliga, där man oftast förde diskussioner i specifika ämnesområden för just den listan. En dag försvann bara en av deltagarna och efter ett tag kom en anhörig in och meddelade att personen avlidit. Alla blev natuligtvis chockade och undrade vad som hänt, men inget fick vi veta. På något märkligt sätt blir man vänner, fast man inte känner varandra personligen. Det är som Lotten skrev i en kommentar i föregående inlägg “Bloggvärlden är förunderlig. Man bryr sig förfärligt mycket om folk som man inte känner ett dugg “egentligen”.”
Ja, faktiskt, i december skrev jag bloggosfärens röda tråd och följde senare upp med, Utan er bloggare vore jag ingen, det blir mer tydligt i en situation som denna. Människor från alla håll och kanter hör av sig, människor man inte ens visste läste ens blogg.

För varje dag som går så fylls listan på vad jag skulle vilja skriva om, tankar som blandas med sådant jag läst i media, även om det inte är mycket jag orkar följa med i. Men viljan att uttrycka mig och ‘lägga mig i’, är fortfarande lika stark om inte starkare, nu när man vet att tiden är knapp.
Det är märkligt, senaste månaden har jag egentligen inte haft annat än tid, eftersom jag ligger inne på sjukhuset och har därmed inga hushållsförpliktelser eller annat som tar upp min tid. Ändå får jag ingen tid över att skriva, på något märkligt sätt så smyger sig ‘ingenting’ emellan och förhindrar att tid och ork ska låta mig printa ner mina tankar. Så för varje dag som går känns det mer motigt att skriva eftersom jag vet med mig att hur jag än bär mig åt så blir det ett ’sjumila-brev’ jag kommer att skriva. Jag har ju den negativa förmågan att skriva hur långt som helst om ingenting. Men nu tänkte jag ge mig på att skriva ikapp mig lite, hur rörigt det än blir, tillbakablickar blandat med nutid. Bäst att sluta detta inlägg, innan jag skenar iväg i nästa ämne.

rosor och orkidé

Även tråkiga nyheter sprider sig fort. Jag fick jättevackra vita rosor av min dotter. Dagen efter kom ett blombud med en otroligt vacker vit sidenorkidé i silverkruka och en Twistpåse att smaska på, från Ludmilla och Fatou. Som tur var låg jag på eneklrum eftersom blommor och parfym är förbjudna på avdelningen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , ,

Liknande inlägg:

  • Inget passade riktigt in

Plötsligt föll många saker på plats och fick en förklaring. Min trötthet, smärtor och det förändrade psykiska måendet. Men aldrig hade jag i min vildaste fantasi kunnat vänta mig det svar jag fick och det faktum jag helt plötsligt ställdes inför.

Jag har inte mått bra sedan förra hösten, såväl det fysiska som psykiska måendet har förändrats. Inte har det blivit bättre av att distriktsläkaren som jag gått hos senaste åren inte alls brytt sig om när jag förklarat hur jag mår. Jag har genom åren lärt mig att det är ingen idé att gå till läkaren om jag inte är uppenbart ‘dödssjuk’. Istället har jag blivit en del i systemet av långtidssjukskrivna. Ingen vill ha dem, men ingen vill heller ta ett ansvar så det blir en positiv förändring, istället så har det blivit slentriansjukskrivningar.

I mitten på september så tilltog mina ryggsmärtor ordentligt. Jag var övertygad om att det var något eftersom jag hade så ont att jag var färdig att ta ambulans in. Dagarna gick och smärtorna avtog och ökade om vartannat. När de så spred sig till framsidan så tyckte jag mig känna igen symtom och smärta ifrån njurbäckeninflammation.  Så då ansåg jag att det var legalt att ringa sjukvården.

Det är tisdag 23 september, någon tid på vårdcentralen gick inte att få, så jag fick åka in till jourcentralen på kvällen. Tur i oturen så var det en vänlig men osäker AT-läkare som undersökte mig och hon trodde mer på gallgångarna. Den smärtstillande sprutan jag fick hjälpte inte, så hon skickade upp mig till akuten med en remiss på ultraljud.

Även där fick jag smärtstillande som inte gjorde någon nytta, så ST-läkaren valde att lägga in mig i avvaktan på ultraljud. Det utfördes på onsdag em. men något svar fick jag inte mer än att de på torsdagen sagt att det fanns inga stenar, men att man hittat något man ville titta närmare på med en sk. DT-röntgen. Det lät så kryptiskt men när jag frågade vad de skulle titta på så svarade man lite svävande att bland annat binjurarna låg där.
Naturligtvis slängde jag mig på telefon och bad dottern att googla på binjurar. Sen fick jag åka hem på permission över helgen och tillbringade den med att läsa allt möjligt om binjurarna. Bland annat så hittade jag en text om utbrända binjurar, med ens tyckte jag att jag kunde förstå varför jag mått som jag mått detta år.

På söndag när jag skulle tillbaka till kirurgavdelningen, så blev jag akut dålig igen med obeskrivliga smärtor. Själva skiktröntgen på måndagen gick mest i ett töcken för mig, då jag var neddrogad av smärtstillande.
Framåt kvällen blir jag utrullad till ett annat rum för att få tala med en läkare. Totalt helt oförberedd får jag slängt i ansiktet… Ja det såg ju inte så bra ut det här, men du kanske redan hade misstänkt att du hade tumörer?

- Nej, faktiskt inte, jag hade inte ens snuddat vid tanken utan det värsta scenario jag hade framför mig var att jag kunde få operera bort binjurarna.
Jo, man hade hittat en stor tumör i lungan och metastaser i tarmarna och eventuellt i levern var det första besked jag fick.  Jag blev nog och är förmodligen fortfarande i chock för att förstå vidden av detta.
Dagen efter fick jag och dottern prata med en annan läkare.  Nu hade man tittat på röntgenplåtarna och det var en knytnävsstor svulst i höger lunga, båda binjurarna hade också stora metastaser, medan förändringarna i levern var små men man misstänker metastaser även där.

Nu har det gått ytterligare en vecka i väntan av vad som kommer att ske. Naturligtvis skall jag drabbas av att journalsystemet håller på att datoriseras och personalen skall lära sig det. Så det tar ytterligare ca två veckor innan onkologen i Linköping tittar på mitt fall. Imorgon ska det göras någon biopsi eller vad det heter, när de tar vävnadsprov från lunga eller lever för att utröna vilken sorts cancer jag har.

Under tiden kan jag inte göra mycket mer än att tänka, tänka och åter tänka utan att jag får några svar.Jag har fått ett enkelrum även här på medicinavdelningen. Har tagit hit min tv och så har jag laptopen för att roa mig. Men det är ju ingen höjdare att surfa i max 384kb.

Att blogga ligger inte precis som prioritet ett hos mig nu. Samtidigt som jag skulle vilja blogga om vad som händer och sker med mig, men kanske framförallt för att uppmana andra som är långtidssjukskrivna för fibro, kronisk värk, trötthetssyndrom och andra smärtsymtom. Hade någon lyssnat på mig istället för att behandla mig som obotligt fall av gnällspik, typ sätt på ignoreralista, så hade detta förmodligen upptäckts mycket tidigare.

Just nu känns allt så förjäkligt bittert, jag har inte levt färdigt än. Jag vill varken acceptera eller förstå den situation jag hamnat i och det känns jäkligt olustigt när det blir så påtagligt att livet är knappt. Vad ska man göra av det som är kvar?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
Intressant?

Liknande inlägg:

  • Inget passade riktigt in

Det har blivit min tur i blogstafetten, vi har kommit till sträcka 15, ämnet jag fick av Annica Tiger var egentligen ämnat för en annan men lyder som följer…

*Du blir kär men inser från första stund att det är en kärlek som inte har någon framtid, för din egen del. Vad gör du? Satsar helhjärtat och tänker ta dagen som den kommer eller tar förnuftet över och du avslutar förhållandet så fort du kan utan att någon skada skett, från din synvinkel.*

Nu hamnar jag i dilemmat om jag ska vara ärlig eller hitta på, det finns ju alltid två sidor av myntet. Nåväl jag väljer den ärliga vinkeln och löser uppdraget utirån min synvinkel.

Först av allt ska man nog ställa sig frågan vad är kärlek? Kärlek är för mig något som växer fram och går på djupet när förälskelsen lagt sig. Däremot kan man ju finna en stark attraktion för någon som blir en häftig förälskelse och vid sådana tillfällen tror jag inte man tänker längre än för stunden och lever i nuet med det lyckorus det innebär.

Nu är ju människor så olika i sätt och tanke, därtill spelar åldern in ganska mycket. Som ung tonåring levde man nog mest för dagen och trodde aldrig ett förhållande var dömt att misslyckas. Varje förhållande trodde man var det rätta. Nu är jag förmodlingen inte den rätta att svara på detta ämne eftersom jag aldrig skulle gå in i ett förhållande som jag inte ser någon framtid i, eller åtminstone tror mig se en framtid i. För naturligtvis är man två i ett förhållande och kan inte styra den andre parten och det i sig kan ju leda till att man flyter med och till slut är skadan skedd för den som blir lämnad kvar med känslor.

Lek inte med andras känslor, är ett uttryck jag försöker pränta in i mina barn. Det är bättre att leva ensam med sig själv än ensam i ett parförhållande. Förmodligen har jag lite för mycket inre förnuft för att det ska vara bra för mig själv. Det låter kanske som jag är en medelålders gammal karlhatarare men det är snarare så att med åldern har jag blivit allt mer kräsen och resonerar snarare utifrån är ‘han’ värd mina känslor? Om jag blir kär så är det dyrbara känslor från mitt innersta, ska jag verkligen satsa det värdefullaste jag har på något som är dömt att misslyckas?

Om en sådan situation skulle uppstå, att jag blir kär men kärleken inte har någon framtid, då skulle jag förmodligen förhandla med mig själv, om jag kan kan gå in i en lösprenumeration baserad på attraktion och sedan lägga det på hyllan. Om inte hoppas jag förnuftet tar över och jag avslutar förhållandet innan det ens börjat.

Hur skulle du göra?

Därmed överlämnar jag stafettpinnen till nr 16 på listan som är Rullen.  Eva-Lena har mediala gåvor, ett ämne som intresserar mig mycket. Jag skulle vilja höra hennes teori om huruvida alla ‘ettor och nollor’ som florerar i atmosfären genom allt användande av internet, mobiler, faxar osv. Om det påverkar, inte bara globala miljön utan även möjligheten att kommunicera med själar genom de högre frekvenserna, även de kanalerna borde ha en störningsfrekvens. Hur ser du på och tänker kring de frågorna?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,
Pingat intressant

Liknande inlägg:

  • Inget passade riktigt in

Att få déjaà vu-känslor när det handlar om bloggosfären är inte så svårt. Med jämna mellanrum klumpas dess bloggare ihop till en homogen grupp dagboksskrivare. Sist ut i raden av kritiker är Sivert Öholm som sågade bloggosfären. Precis som alltid, tycks kritikerna ändå ha så pass mycket intresse att de skriver om denna bloggsörja.

Sivert som inte alls tycks följa med i bloggsörjan, anser tydligen ändå att han har så mycket på fötterna att han kan lämna, inte mindre än sju förhållnngssätt till bloggar. För mig ter sig hans debattartikel som han tycks ha sänt till flera tidningar mest som en reklamkupp för att få folk att lyssna på radion. En sak vill jag ändå kommentera som tycks vara en genomgående tolkning hos kritikerna, Sivert skriver

Det låter som ett skämt eftersom bloggrepliker väldigt ofta tycks locka fram de absolut lägsta instinkterna hos dem som deltar i replikerna. Vulgariteter och direkta okvädningar är vanliga. Intellektuell heder bekymrar sällan, inte heller nivån i argumenten. Bloggdebatten har sin egen (o)etik.

Med bloggrepliker antar jag att han menar kommentarer på enskilda bloggar. Men bloggskrivaren kan inte belastat för hur andra uttrycker sig. Jag tror också de flesta kritiker blandar ihop själva bloggarna med olika slags forum, därav blir det mycket kritik. Men frågan var och en kanske ska ställa sig är varför det finns så stora missuppfattningar om vad den sk. bloggosfären är och består av. Hur kan det komma sig att till och med Yrsa Stenius, som ändå är allmänhetens pressombudsman, inte heller har koll om vad som är vad? I den av media stort uppslagna ‘nyheten’ om obduktionsbilder på de mördade Arbogabarnen, så uttryckte hon i sin sammanblandning i vad som är vad på frågan

Det pågår en diskussion där gammelmedia ställs emot bloggosfären – vem vinner den matchen?

– Jag kan tillstå att vissa av oss som inte har vuxit upp med musen som napp behöver förstå det som händer. Samtidigt saknar den nya generationen förståelse för att det finns en poäng med traditionella mediers förhållningssätt till etik och faktakontroll. Vi har en del att lära av varandra.

Det var väl ändå inte bloggosfären som slog upp den nyheten och såg till att åtskilliga tusentals människor helt plötsligt fick ett intresse i Arbogafallet. Är det någon som har åsamkat de anhöriga lidande så är det väl media, vilka borde bli granskade i detta. Att sedan så felaktigt uttala sig som om internetutvecklingen och  användandet av alla dess möjligheter skulle vara en generationsfråga som man vuxit upp med. Är också helt felaktigt. Jag tror bra många debattörer, är som mig kring medelåldern och jag har inte ‘vuxit upp’ med musen som napp. Däremot så insåg jag tidigt att datorer och internet är framtidens mötesplatser och arbetsredskap och därmed, gjorde jag det rätta valet, vilket många kritiker tycks ha missat. Nämligen att följa med i utvecklingen.

Det är ganska märkligt att även när det gäller FRA så får bloggosfären mest skit för att de enträget hänger kvar, vid den kanske viktigaste frågan för oss alla, nämligen integriteten. För det är ändå ganska intressant att  en rapport från Twingly,  påvisar vilken makt denna bloggosfär faktiskt har i den allmänna debatten kring samhällsämnen som folket anser är viktigt att diskutera. I detta fall gäller det FRA.

Det får mig att tänka tillbaka till november förra året, då jag var en av sju bloggare som fick tycka till i Aftonbladets serie om framtidens medier. Då skrev jag bland annat,för att citera mig själv

Journalistkåren tror jag ligger i farozonen, för allt eftersom så integreras bloggosfären mer i samhället och dess nyhetsflöde. Jag tror inte människor kommer att reagera så mycket om nyhesvärdet kommer från en etablerad tidning för det finns så många vanliga människor som också kan få ut händelser. Det är folket dvs läsarna som kommer att avgöra vilka nyheter de vill läsa och finner diskussionsvärde i.
Bloggosfären kommer att självrensas och kategoriseras på ett helt annat sätt. Demokrati och medbestämmande kommer att bli mer tydligt, inte bara i ‘nyhetsrapportering’ utan även i politiken. För folket reagerar och agerar på ett mer tydligt sätt, vilket man redan nu ser just bland bloggare.

FRA-debatten blev sedan ett utmärkt exempel på vad jag menade.  I december hade jag ett annat exempel där jag framförde marknadsföringsstrategi i bloggform.

Jag tror någon försöker skapa debatt på ett annorlunda sätt. Kanske bara för att påvisa precis tvärt emot vad många anser, nämligen att bloggosfären har inget att säga och tillför inget vettigt i samhället. Debatterna har varit otaliga om just bloggare och bloggosfären.

Reaktionen jag nu får, så här ett par dagar efter att Beta Alfa visade en kommentar han fick. Bevisar ännu en gång att bloggarna är ett utmärkt redskap för att starta uppror, debatt eller vad som helst när det gäller att tycka till i en enskild fråga. Jag blir mer och mer övertygad om att bloggar och forum kommer att bli framtidens folkomröstningsportal. Det som är positivt är att man behöver inte bara svara ja eller nej, kring viktiga frågor. Nej folket kan vidareutveckla sina svar.

Bloggosfärens bloggkollegie är här för att stanna och Forums suveräna beskrivning om politkernas spel om FRA, bevisar hur viktigt det är att bloggsörjan engagerar sig i den politiska debatten.

Några bloggare som nyligen skrivit intressant; Mary, Opassande Emma, är en given bloggare att följa. Jonas Morian, Mark Klamberg och naturligtvis Blogge som myntade begreppet bloggbävning.

PJ Ander Linder, Martin Jönsson, Sanna Rayman, SvD,
Andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Liknande inlägg:

  • Inget passade riktigt in

Next Page »