Nu har jag under två månaders tid, på ett påtagligt sätt fått känna på att aldrig veta vad nästa dag har med sig, för här svänger det snabbt även på timmar. Det är en otäck känsla att totalt ha tappat kontrollen över livet, helst när man är van att stenkoll på det mesta. Nog har jag mått allt annat än bra detta år, mitt utseende har förändrats med rasande fart nedåt. 
Fotot är taget tre dagar innan jag åkte in, så jag mådde redan dåligt, men såhär två månader senare ser man ändå mer hur tärd och glåmig jag ser ut, vilket i sig gör att man känner att tiden rinner ifrån en.
Tid är något som numera blivit en lyxvara för mig, jag kan inte stoppa den hur mycket jag än vill, jag kan inte ens prioritera som jag skulle vilja. Med ens så inser jag hur nonchalant jag faktiskt sett på livet, tagit för givit att man ska leva åtminstone ett långt liv, om än inte helt friskt.
I morgon är det två månader sedan jag blev inlagd på sjukhuset, känns snopet för den tiden har gått alldeles för fort . Av dessa två månader har jag inte varit hemma speciellt mycket. Med en titt i backspegeln så har jag inte blivit friskare av att vara på sjukhuset heller, inga speciella behandlingar utan snarare så har bara dagarna gått till ingen nytta. Däremot så anser jag att jag under denna tid fått en inblick i sjukvården bakom kulisserna, hur den verkligen inte fungerar. Jag är en bricka i spelet och det är jäkligt frustrerande att inte ha någon att skälla ut för den ineffektivitet man så tydligt märker av. Hur personalen går på knäna av överbeläggningar osv.
Jag har också fått förmånen att ligga på två olika avdelningar, först på kirurgen, där de omgående gjorde omplaceringar så jag fick ett enkelrum när jag fick cancerdiagnosen. Efter drygt en vecka blev jag förflyttad till medicin, eftersom det var den enheten jag skulle tillhöra. Något enkelrum kunde de inte erbjuda mig, däremot en plats i korridoren. Men efter en helgpermission så öppnade de upp ett rum i den stängda avdelningen så jag fick ett eget rum. Det hade visserligen sitt pris, eftersom jag oftast glömdes bort, såväl när det gällde mediciner som mat. Korridorplatsen, däremot är däremot en permanent lösning på avdelningen, det är inte många dagar jag sett att det inte har legat en patient där.
Första veckorna eller ska man säga dryga månaden, hände inte så mycket, ett evigt väntande, men på vadå?
Mediciner och mer mediciner 
proppar de i mig. Med tanke på hur mycket sämre jag blivit fysiskt så plötsligt, så är då jag av uppfattningen att jag blir sjukare av alla mediciner, för det ska ju tas mediciner för biverkningar mot andra mediciner och så fortsätter det. Jag har tappat räkningen över hur många mediciner jag har per dag nu, men klart är att jag kan äta mig mätta på dem.
Det här med sjukhusmat är ett kapitel för sig själv. Stackars människor som ständigt tvingas leva på denna mat. Visserligen är inte allt katastrof, men hur aptitligt är det att få en soppa som är allt annat än hemgjort 
Tyvärr talar inte bilden om riktigt hur illa det är, men man kan klart skönja att den inte är redd ordentligt och potatismjölsknölarna växte i munnen och gjorde att det blev oätligt, oavsett soppa.
Veckorna har gått, eftersom jag relativt snart var totalt sönderstucken i venerna och de klarade ingenting så satte man in en sk. CVK på mig. Jag som avskyr allt som kommer i kontakt med halsen, där har jag verkligen en fobi när det gäller halsregionen.
CVKn är till för att underlätta såväl dropp som provtagning, men med min vanliga otur så ville den inte heller fungera så efter två veckor fick man operera in en ny.
Allt väntande går en på nerverna, jag lever nog fortfarande i någon form av chock/förnekelestadie och vill inte begripa att detta har hänt mig. Kanske har det också att göra med att jag är så van att ha ont både här och där mest varje dag så det har blivit ett slags normaliseringstillstånd för mig. Jag är naturligtvis jäkligt besviken på min distriktsläkare som faktiskt inte brytt sig om när jag påtalat att jag blivit sämre och sämre detta år. Naturligtvis undrar jag också om det skulle ha gjort någon skillnad om hon hade följt upp med ultraljud, den inflammation jag hade i ett sår på magen förra november, då jouren tyckte att det skulle göras ett ultraljud innan eventuell behandling sattes in. Hade man kunnat upptäcka cancern redan då om detta gjorts?
Det tog ett par veckor, av ingenting egentligen, sedan fick jag beskedet att onkologen i Linköping inte hade
tid att ta ett emot mig för de liksom Norrköping höll på att datorisera journalerna. Det var inte för inte, man undrade om alla hundratals kartonger som stod i korridorerna innehöll människors journaler. Ja egentligen är jag inte förvånad över någonting hur det slarvas för min egen journal bifogad från kirurgen hittade jag under min kudde efter en helgpermission. Mycket möjligt att min säng stått i korridoren hela helgen och vem som helst hade kunnat ta journalen. Än idag har de varken saknat den eller ens frågat efter den. Så när jag blev utskriven 6 november tog jag med mig den hem. Den tycks vara säkrare i min tillvaro.
Dagar har passerat i veckor, sedan kom den dagen när man äntligen skulle göra någonting. Nu skulle det tas prover från binjurar och lungorna. Det börjades med binjurarna, någon bedövning var inte lönt tyckte man eftersom den ändå inte skulle ta på själva binjurarna. Genom ultraljud såg, vad jag förmodar var en läkare, var metastaserna satt för att ta prover. Första långa nålen – Aj, sedan eftervärk. Den går snart över sa han. Nästa nål, Aj, Aj – det gjorde ändå mer ont och det började krampa, samtidigt som det var av största vikt att jag låg blixtstilla. Han försökte nog med ett par nålar till, sedan var det stört omöjligt för mig att ligga still längre. Det var något som inte stämde, så proverna fick avbrytas och istället fick man skjutsa mig till avdelningen och ge mig smärtstillande sprutor.
Det visade sig att han punkterat lever och njurar eller vad det var så det hade nog uppstått blödningar som skapade smärtorna.
Därefter blev jag bara sämre och sämre och ett par veckor följde av blodig diarréer. Något som man inte heller gjorde något åt. Sedan dess har jag haft diarréer i olika former. Så magen, feber och vad jag förmodar är några infektioner, är det återkommande som gör att min hälsa varierar stort, dag från dag.
Efter ytterligare tjat fick jag så småningom komma till Linköping där de gjorde punktionen på lungan, som sedan skulle ligga som svar på vilken cystostatikabehandling jag sedan skulle få.
Nu var jag i sjukvårdens händer från 23 september till 6 november. Av framgår att jag hade haft 12 dagar permission. Så även om det är en sorts trygghet att vara på sjukhuset fast ingenting händer, så kändes det skönt att få komma hem till sin egen säng och mysa med en tebricka, även fast jag haft såväl egen tv, som täcke, kudde och dator på rummet.
Läs även andra bloggares åsikter om sjukvård, sjukhusvård, cancer, lungcancer, sjukdom
Liknande inlägg:
